Vägen fram till lördag 16.6 kl 11.22

Tänkte nu berätta om hur våran väg såg ut fram tills dess att Alicia såg dagens ljus. Känsliga läsare kan hoppa över detta, likaså folk som inte vill läsa om hur själva förlossningen gick till. För det är alltså det jag kommer skriva om nu. Vägen fram till plusset på grav-stickan, lämnar jag åt sidan. Hon var efterlängtad vår dotter och nu är hon här.

Som jag skrev i förra veckan var jag till barnmorskan på onsdag 13.6. Allt såg bra ut men Alicias huvuvd var fortfarande inte helt fixerat utan det gick att rucka på det. Döm om min förvåning då jag på torsdag vid lunchtid gick in i sovrummet för att bädda sängen och känner hur jag blir blöt längs med benet. Trodde jag kissat ner mig. Ringde förlossningen var man ville att vi skulle komma in för att kolla om det var vattenavgång. Dock var det inget panik, för att på min beskrivning lät det som klart fostervatten och då jag inte hade några tillstymmelser till sammandragningar var det ingen brådska för oss att komma in. Maken ringde jobbet och förklarade att han inte skulle komma in idag, då vi skall till Hudiskvall och kolla om fostervattnet gått. Väl i Hudiksvall blev jag kopplad till ctg-maskinen för att mäta babynsljud och kolla efter sammandragningar. Inget hände. Barnmorskan var osäker på om det var vattnet som gått och skickade ut oss på stan i 1½timme för att vi sedan skulle återkomma och träffa en doktor. Sagt och gjort, vi gick ner på stan och fikade. Det var minst sagt otrevligt att känna hur det rinner mellan benen på en varje gång man gick. Prata om att känna sig inkontinent!

Väl tillbaka på sjukhuset skulle en doktor undersöka mig. Jag hann bara lägga upp mig i gyn-stolen, så plaskade det till som på TV. Golvet nedanför förvandlades till en liten sjö. Barnmorskan konstaterade nu att det inte mera var ett frågetecken om det var vattenavgång! Däremot fick vi ändå åka hem eftersom jag fortfarande inte hade några värkar. Vi var hemma igen vid ca 18tiden. Åt mat, kollade TV, planterade balkongblommor. Klockan 22 gick vi isäng. Strax efter det kom det några värkar, men med långt mellanrum. Efter kl 24 kom värkarna lite tätatre och vid 0030 kom de med 2-4min mellanrum. Maken ringde då taxi och jag ringde förlossningen och meddelade att vi var på ingång.

Kl 02 skrevs vi in på förlossningen. Värkarna var fortsatt täta men jag var bara öppen 2cm. Barnmorskan tyckte att jag skulle få medicin och att vi sedan skulle försöka sova. Medicinerna kräktes jag upp så jag fick en ny omgång, ingen effekt. Värkarna fortsatte men utan märkbar verkan. Mera medicin till mig. Jag tror jag/vi somnade till efter kl 3 någongång och sov fram till strax efter kl 9 på fredagmorgon.

På fredagmorgon var alla värkar borta och inget hände. Man kopplade därför på värkstimulerande dropp på mig för att få igång vräkarna igen. Detta dropp ökades 1ggr/halvtimme i evigheter innan jag ens fick en liten värk. Framåt kvällen hade fortfarande inte så mycket hänt.  Jag började närma mig 4cm öppen, men babyns huvud var fortfarande högt upp. På kvällen någongång sattes epidural-som just då kändes skönt. Under fredagnatt tilltog värkarna men återigen gav de inte de effekter man hoppats på. Natten blev en lång pina av värkar och ingen önskvärd effekt. Epiduralen gav snart inte heller helt tillräckligt med hjälp. Värkdroppet saktades ner då värkarna kom så tätt att jag inte hann med. Eftersom droppet saktats ner resulterade detta i att värkarna till sist avtog för mycket. Jag öppnades vääääldigt långsamt. I något skede under natten tog jag mig upp och vandrade i korridoren. Jag var inte glad då barnmorskan ville att jag skulle stiga upp och gå. Jag gjorde det ändå. Försökte låta tyngdkraften göra sitt. Mot lördagmorgon var jag närmare 9cm öppen. Fortsatt var babyns huvud inte helt nere.

På lördag morgon kom värkarna återigen så tätt att jag knappt hann andas/vila emellan dem. Nu hade jag dessutom ett hemskt tryck och ville enbart krysta. Lustgasen gav inte så mycket hjälp. Jag höll mig hyfsat lugn med den i kanske ½timme. Klockan 0730 hann jag inte andas mellan värkarna. Jag ville enbart krysta, men var fortsatt bara 9cm öppen. Värkdroppet stängdes av och barnmorskan var i kontakt med doktorn. Det enda jag ville var att få ut babyn och att smärtan skulle ta slut! 2timmar senare kom doktorn in och då inget hänt med mig bestämdes det att jag skulle förlösas med kejsarsnitt.

Även om värkdroppet var bortkopplat fortsatte värkarna avlösa varandra, men jag öppnades inte mera än 9cm. När det äntligen blev dags att rulla ner mig till dagoperationen var värkarna så täta så det var som en enda stor värk, inget uppehåll alls. Jag hade så ont att jag inte ens förstår hur ja kommer ihåg vad som hänt runt omkring mig. Väl nere på op, skulle epiduralen bytas mot spinalbedövning. Vilka hemska minuter detta allt var. Det kändes som timmar. När väl spinalbedövningen var på plats kände jag enbart en varm känsla i benen. All smärta var borta!! Underbar känsla!!

Snabbt kopplades det på dropp och byggdes ett tält över magen och inom sekunder, rättare sagt, kl 1122 lördag 16-6-2012, nästan 2dygn efter att vattnet gått, hörde vi vår dotter för första gången! Min älskade make fanns bredvid mig hela tiden och fick ta emot dottern och klippa navelsträngen på henne, medan man sydde ihop mig. Tydligen låg dottern med ansiktet felvänt,det vill säga med ansiktet uppåt istället för neråt, (Barn skall liksom dyka ut) vilket gjorde att hon inte ville komma ut. Enligt läkaren som opererade skulle man ändå ha varit tvungen att snitta mig. All personal var underbar och allt gick bra. Alicia var det aldrig någon fara med under hela denna process.

Efteråt var både jag och maken väldigt trötta. Ingen av oss hade sovit sedan vi vaknade kl 9 på fredag morgon och inget att äta hade vi heller gjort på nästan 2 dygn.

Maken min är den bästa och fanns jämt vid min sida. Nu är vi som sagt hemma och mår bra. Jag har ont i såret men jag kommer igen!

Stolta men trötta föräldrar!

IMG_0248 RSCN0965

7 kommentarer

Filed under Baby, förlossning, Gravid, Händelser

7 responses to “Vägen fram till lördag 16.6 kl 11.22

  1. Tack för att jag fick ta del av din förlossningsberättelse! Det var spännande läsning. Just nu är jag så fed up på preggoskapet att jag inte ens var rädd för att läsa! Du måste nog ha varit ganska slut då hon äntligen var ute, men det kände man kanske inte då? Oj oj så hurjat! Bra jobbat! 🙂

  2. Pia

    Wow, vilken entré Alicia gjorde! Duktiga du som tog dig igenom det. Min Sofia ville knappt alls komma ut (+10 dagar), men sen när hon bestämde sig, gick det ganska snabbt.
    Kram om varandra och vila upp er, härliga tider med en liten prinsessa väntar. 😀

  3. Härligt att allt gick bra<3
    konstigt bara att di släppte er hem om hennes huvud inte var fixerat- vi måste ta ambulans in och måste ligga så länge att di kollat att inte navelsträngen ploppar ut:) sedan släppte di inte hem mig längre;)

  4. Oj vad blödig man är när man läser förlossningsberättelser. Så skönt att allt gick bra och även om det var jobbigt för dig, var det ju otroligt bra att lilltjejen mådde bra hela tiden ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s