Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att en person som inte ens är 1meter hög och som väger mindre än ett incheckat bagage på flyget kan göra en vuxen person så trött, slut, förbannad och samtidigt få samma vuxna person att gråta och hjärta att värka av kärlek?!

Om någon inte gissat än så handlar detta om min dotter. 

Idag steg vi upp lite tidigare för att skjutsa maken till jobbet så att jag sedan kunde ha bilen idag. Detta tidiga morgonäventyr var inga problem, men när jag stannade utanför dagis vägrade ungen stiga ur! Jag fick bär ut henne samtidigt som hon skriker och sparkar. Detta beteende fortsatte även inne och att klä av henne ytterkläderna var inte det lättaste. Tanken att låta henne stanna på dagis tills imorgon, svischade förbi. Alldeles för tidigt för att orka med ett sådant utbrott. 

När jag hämtade henne var det en glad liten som var ute och lekte! Hurra! Däremot hade det inte varit så hela dagen på dagis. Även där börjar de nu se hennes humör, speciellt om något inte går som fröken vill, eller att hon inte får göra som hon vill. Hon hade varit nästintill hopplös att klä på när de skulle ut och innan dess hade hon fått ett utbrott när hon inte fick ta en leksak av ett annat barn. 

I dag är det onsdag vilket betyder babysim. I stället för att åka hem en stund åkte vi till leksaksaffären och fördrev tiden där. Hela tiden en glad tjej som jag hade med mig. På simmet började det bra men sedan var zet något hon inte skulle göra o h tjöt och tjöt och vägrade allt. Till sist fick jag nog och vi steg upp och gick 5minuter innan klassen slutade. Då bröt det riktiga helvete löst! Jäklar vad hon vrålade och skrek. Hon skulle inte duscha, inte torka sig, absolut inte klä på sig och bara sparkade, vred sig och vrååålade!

Jag kastade på mig min kläder och fick till slut nåt plagg på henne och sen hem. Hon snygtandes i bilen och jag tyst i mina vredestankar. Jag är för trött för att orka med detta marrande, gnällande och vrål de utan orsak. 

Hemma fick hon äta gröt och jag satt tyst bredvid. Orkade inte mera!

Efteråt tog jag henne i famn och frågade varför hon ska göra så här? Varför måste man skrika och bråka och inte lyssna på vad jag säger! Jag sa att jag är trött och blir också ledsen och arg när det är så här. Mina tårar började rinna ner, för allvarligt min ork är slut. I samma stund började lillan läpp darra och vi grät båda två. Jag sa att jag tycker att hon ska sluta skrika och att vi ska vara snälla med varandra. Då svarar det lilla underbara onstret! Förlåt mamma, jag lovar! 

Älskade unge som driver mig till all ovannämnda känslor, vrede och kärlek, glädje och utmattning!

Älskar dig Lilltjejen, mest i hela världen! 



3 kommentarer

Filed under Alicia, Förälder, Jag, Kärlek

3 responses to “Hur är det möjligt?

  1. Mamma

    Oj vilken dag ni haft. Men hoppas ”slutet gott allt gott. ” kraft o Kramisar.

  2. Jag måste bara säga att sköönt att andras barn också kan! Ibland känns det som om vi är de enda med sånt här betende. Och fy blä så tungt det är när man själv är trött. Det är bara att kämpa vidare med våra monster 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s