Förlossningen

Egentligen skulle jag vilja skriva att det började onsdageftermiddag, men det är inte medicinskt korrekt.. men jag tar det därifrån i alla fall.

Onsdag eftermiddag började jag känna av värkar. Vi åkte iväg på babysim fastän maken var lite skeptiskt till om vi faktiskt skulle göra det. Under tiden vi var i simhallen kom värkarna mer eller mindre regelbundet med 15minuters mellanrum, men det var hanterbara. Väl hemma fortsatte det på samma sätt med ca 10minuters mellanrum så vi ringde efter farfar. Hur som helst var det fortsatt hanterbart så jag gjorde inget utan tog Alvedon kl 21 och gick i säng vid kl 22. Vid kl 24 ringde jag förlossningen. Då var värkarna fortsatt hanterbara men kom med 4-5minuters mellanrum. Vi klädde oss, väckte farfar som fick komma och sova i vår säng med lillan och sedan åkte maken och jag till förlossningen.

Jess, tänkte jag, nu händer det! Jag hade ju dessutom haft värkar i ca 8 timmar!

På förlossningen togs en CTG men undersökningen visade att jag bara var öppen 1-1,5cm! Viken besvikelse! Klockan 5 fick jag morfin för värkarna gav inget och de tyckte att vi behövde sova! Morfinet fjords mig illamående och hela torsdagen kräktes jag så fort jag åt något samt att jag gick omkring som i en drogdimma. Värkarna avtog och kom nu med ca 30minuters mellanrum så klockan 14 fick vi åka hem.

Hemma var jag fortsatt knockad av morfinet men under kvällen blev värkarna kraftigare men fortsatt långt emellan varandra. Farfar stannde kvar ifall vi skulle behöva åka in igen. Jag höll ut hela natten men kl 6 på fredag morgon åkte vi igen till förlossningen. Då kom värkarna fortsatt med ca 20minuters mellanrum men hade sedan kl 4 varit så kraftiga att jag inte stod ut. Nu måste ju något ha hänt!! Åter igen hade jag kämpat på länge här hemma.

Ny CTG gjordes och kontrollen visade att jag var öppen ca 2cm, alltså inget hade hänt! Då bröt jag ihop av värk, trötthet och hopplöshet. Pratade med en läkare och ville ha en plan! Jag ville inte fortsätta så här. Tankar och ”minnen” från förra gngen blev väldigt påtagliga! Det var en underbar läkare som beskrev att jag befinner mig i latensfas. Kroppen förbereder sig för en förlossning men det är bara förverkar jag har och eftersom babyn mår bra m.m. vill de inte sätta igång förlossningen eller göra kejsarsnitt i nuläge utan hon ville ”droga” ner mig så jag fick sova ut för i det skick jag befann mig skulle jag inte orka med en förlossning om den satte igång nu.

Sagt och gjort. Maken fick än en gång åka hem till den väntande storasystern, utan en lillebror, och jag fick en cocktail mediciner och fick en säng att sova i. Sov och sov gjorde jag inte så bra. Vaknade en gång i timmen av värk och då eftermiddagspersonalen kom bestämde jag att jag stannar kvar över natten. Värkarna gjorde fortfarande ont och jag ville inte åka hem igen. När skulle jag då nästa gång komma in? Jag hade nu haft såväl täta som starka värkar och ingendera gång hade det hänt något så nu ville jag inte hem än.

Det fick bli ett bad och att fortsätta andas genom värkarna. Värmekuddar hjälpte lite grann.

Efter kl 18 hade jag riktigt onda värkar och visste inte hur jag skulle hantera dem. Hade lust att skrika ibland, vilket jag även ibland gjorde. Klockan 20 var värkarna tätare men ja bad enbart om en extra värmekudde och Alvedon. Trodde att det skulle räcka och ville inte vara tjatig eftersom det ändå inte händer något… Jag tänkte att jag får be om starkare värkmedicin av natten.

Klockan 2130 kommer nattpersonalen in. Gissa glädjen då barnmorskan som kommer in i rummet är samma barnmorska som vi hade när Alicia föddes samt uskan som kommer är en kvinna från onsdagnatten. Jag säger till angående att värkarna är tätare och att det nu även gör ont i ljumskarna. De vill ta en ctg och sedan undersöka mig men samtidigt får jag en värk och barnmorskan konstaterar att hon undersöker mig först. Öppen 4cm! Glädjen!! Wuhuuu!!! Jag hade blivit lovad tidig epidural så hon ringer narkosläkaren och jag ringer maken, som för tredje gången på lika många dagar får åka till förlossningen!

Jisses vilken kick detta gav mig. Plötsligt hade jag mera ork igen.

Mellan kl 22 och 02 gick det bra framåt och jag var taggad. Sedan mellan kl 3 och fram till 0530 kände jag att, nej nu ger nag upp och går hem! Fick krystvärkar men fick inte krysta för huvudet var inte helt i position och jag var inte riktigt fullt öppen. Varken epiduralen eller lustgasen hjälper mot trycket man känner men jag fortsatte andas lustgas, bara för att kontrollera andningen. För övrigt var denna tid ett riktigt helvete! Det gjode ont och jag kunde inte andas mig igenom värkarna, blev trött, irriterad och arg. Ville ge upp! Maken fanns bredvid och hjälpte  mig andas och barnmorskan och uskan stöttade också. Guld värt men i då läge hade jag som sagt helst bara velat ge upp!

Strax efter kl 5 märkte barnmorskan att babyn reagerade lite på de starka värkarna som kom med jämna mellanrum. Doktor tillkallade och man tog prover från babyns huvud för att kolla syrehalten. Första provet var okej men andra provet efter 20min visade förändringn mot det sämre. Barnet var trött, vem var inte det?! Barnmorskan pratade om eventuell sugklocka vid krystning och i värsta fall snitt! Nej, tänkte jag! Fan om jag tagit mig hit ska detta inte sluta i snitt som då anatgligen skulle ha blivit akut vilken skuelle ha kunnat betyda att jag skulle sövas.

När jag fick börja krysta, hade jag ingen aning om vad jag skulle göra eller hur! Några krystvärkar senare kom läkaren med sugklocka. Och ytterligare en barn orska kom in i rummet. Nu skulle babyn ut. Drygt en kvart efter att jag börjat krysta kom lillkillen till oss! Allt gick bra och fort när jag väl fick krysta! 

En krystning till och moderkakan kom ut, fin och hel. Jag förlorade inte så mycket blod och fick inga skador, inga bristningar, inget! Vad jag fick var en underbart perfekt skapt liten son! Och insikten om att nope, barnafödsel är inte min grej. Graviditeten är inga problem men sen tar det stopp 🙂 

Nu har vi, maken och jag, vår perfekta lilla underbara familj och det är vi otroligt glada och tacksamma för! Utan min underbara make skulle jag aldrig fixat detta och personalen, vilka guldstjärnor!! 

8h senare åkte vi hem! Som två barnsföräldrar! 

Kort och gått gick förlossningen ,när den väl startade på fredagkväll, bra. Däremot köndes det som om jag hållt på i flera dygn, vilket gör att upplevelsen inte är den bästa. Jag kommer skriva lite mera om tankar kring kejsarnsitt jämfört med vaginal förlossning, men det får bli en annan gång. Nu ska jag snusa baby 🙂

  

  

     

2 kommentarer

Filed under Baby, förlossning, Händelser

2 responses to “Förlossningen

  1. Malin

    Så duktigt du kämpade! Stort grattis

  2. Pingback: Nyårskrönika 2015 | Plinges vardag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s