Tankar och känslor

Danni skrev igår om tvåbarnschocken och Nina skriver om enbarnschocken.

Jag befinner mig i nuläget inte i någondera chock, men kommer exakt ihåg hur det var och hur det kändes. Jag kan dessutom inte påstå att jag har försökt försköna vår vardag i bloggen. Här finns det nog att läsa om sömnlösa nätter, tankar om att man skulle vilja skänka bort sitt barn (självklart inte menat så men känslan var nog mer än sann) samt om hur det absolut inte fanns i tankarna att skaffa flera barn, med tanke på hur trött och slut jag var. Även om jag i nuläget inte befinner mig i någon chock finns det en hel del tankar och känslor som åker runt som en berg och dalbana inuti mig.

Först och främst; jag älskar mina barn och skulle inte byta ut någon av dem, men jag kan inte tänka mig att genomgå förlossning igen. Ja, ”resultatet” är värt allt i mitt liv men nej så roligt är det inte att jag känner att detta vill jag göra om.

Det skrivs mycket om hur känslorna svallar över vid förlossningen och när man får barnet upp på bröstet och hur hormonerna spelar ett spratt på dag 3 och man bara gråter och allt och inget. Nja, säger jag!

Visst kände jag enorm lycka över att få min son på mitt bröst men det var inte som på film att hjärta direkt svällde över av kärlek, förstå mig rätt, men ja lycka kände jag och visst kärlek och självklart men inte övermäktigt. Det där med att föda fram sitt barn gav mig ingen större kick av lycka jämfört med kejsarsnittet.

Varken med Alicia eller Axel har jag fått gråtattacker pg.a. hormoner. Så nej på det också 😉

I nuläget lunkkar vardagen på ganska bra, förutom dotterns trots då, men överlag har vi det i nuläget bra. Chocken kanske kommer när det blir ändringar i vardagen. I nuläget äter vi, sover vi och gör eller låter bli att göra något utifrån hur vi känner och orkar. Ett ganska skönt lunk.

Däremot känner jag en viss oro över att Alicia kommer att känna att hon blir försummad. Jag ammar Axel och när jag gör det lan jag inte precis leka eller springa och ta henne eller torka henne på toa när hon ropar. Sådant gör ju att han går i första hand och hon får lov att vänta. Dessutom med tanke på hennes trotsiga humör känner jag överlag att jag blir ganska trött på henne och lättare arg och irriterad. Jag vill inte bli det men blir det ändå och även om jag inte alltid tror att hon menar nåt illa, hon förstår nog inte sina utbrott själv alla gånger, så blir jag ju arg. Då kan jag tänka att det är ganska skönt att ha en lugn och mysig baby att umgås med, men samtidigt vill jag inte utesluta eller välja bort dottern. Det är svårt att hitta en balansgång, men jag hoppas att jag i något skede gör det. Jag hoppas jäntans hUmör lugnar sig, jag hoppas att jag orkar lite mera. Mest av allt hoppas jag att jag lyckas ge mina barn en bra barndom. Jag hoppas de kommer att känna sig älskade och att de kommer till mig/sin pappa när som helst när de känner att de behöver stöd, tröst, kärlek, råd eller bara sällskap! 

  

1 kommentar

Filed under Barn, Funderingar

One response to “Tankar och känslor

  1. Pingback: Nyårskrönika 2015 | Plinges vardag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s