Lillhjärtat mitt

I tisdags fick Axel feber. I onsdagskväll krampade han (igen) men nu visste vi (trodde vi)vad det var och hade medicin hemma så krampen var snabbt avbruten. Ringde ändå 112 och de tyckte vi skulle åka in för en kontroll. Sagt och gjort och ca 2h senare var vi hemma igen. 

Där skulle detta ha kunnat sluta. Iställer blev det från torsdagmorgon ambulansfärd och inläggning och fram till fredagmorgon ytterligare tre korta kramper, dessa gånger utan feber. Inlagd på barn för observation och fredag eftermiddag fick vi diagnosen; vår älskade lillkille har epilepsi och han påbörjade medicinering på en gång. 

Epilepsin kan växa bort men det vi inte på de närmaste åren. Det är ingen farlig sjukdom och det ska inte ha någon hämmande effekt på hans utveckling. Vi får hoppas att det går bra med medicineringen och att det håller kramperna borta. 

Alicia har varit så duktig och lugn hela tiden. Maken likaså. Jag däremot går sönder. Jag är nervös och orolig så det gör ont i hela kroppen. Jag analyserar och observerar minsta steg,min,ljud och gest Axel gör och oroar mig för att det ska hända något eller att han skulle ha fått några men av kramperna.

Jag med sjuksköterske- och vårdlärarbakgrund är den som är mest ologisk o irrationell just nu. Det är tungt även om det är skönt med en diagnos och behandling. Tänk om man visste att detta var klart nu och aldrig mera! Min älsklingar. Tänk om jag kunde skydda er mot allt!! ❤
Däremot måste jag påpeka vilken bra vård vi har i detta land. Jag vet att det inte alltid ser ut så men vi har fått snabb kontakt med 112,ambulans och läkare. Vårdpersonalen har också varit duktiga och haft ett bra och lugnt bemötande och har verkligen tagit hand om hela familjen. 

4 kommentarer

Filed under Axel, Epilepsi, Kärlek, sjuk

4 responses to “Lillhjärtat mitt

  1. Mommo

    Vilka dagar, mommo känner oxå av dem. Men huvudsaken är att vi har en diagnos och den får vi keva med. Sköt lm er – mommo kommer snart och pysslar om er.😘

  2. Fy så skrämmande med kramper! Men skönt att ni fått en diagnos, snart tänker ni nog inte mera på det utan det är vardag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s