Skört

Ja, vad ska man säga. Helgen började med fruktansvärda nyheter om en terrorattack i Stockholm. Hela kvällen satt vi mer eller mindre klistrade vid TV:n för att följa med nyheterna. Alicia hade en del frågor kring nyhetsrapportering; om det var en tjuv, om han hade kört på människor i misstag, varför man kör på flit på människor, dog nån, tar polisen fast honom osv…. det var bara att svara så gott som möjligt.

På lördag var det kalas, först svärfar 65år på förmiddagen och sedan skulle Alicia på kompis-kalas på eftermiddagen. Axel vaknade upp hes och kraxig men pynjade på ändå.

Söndag tog vi det ganska lugnt här hemma, tänkte att barnen skulle krya på sig i sin förkylning. Blev en liten tur på apoteket och sedan gick vi ut för att hitta påskris som vi sedan pyntade ute i vårvärmen. Axel var lite gnällig men inget som vi tyckte var konstigt. Inne igen lekte Alicia och Axel ritade. Plötsligt när maken går fram till Axel börjar han krampa.  Fy fan!!! Vi gav extra medicin men det hjälpte inte lika snabbt som vi som oroliga föräldrar önskade så det blev samtal till 112 och sedan en tur till akuten för att kolla upp Axel. Krampen varade kanske 3minuter men kändes som ett år. Ett halvår har gått bra och jag trodde redan att vi var på den säkra sidan. Han har haft feber, förkylningar och magsjuka men klarat det bra. Vad som var orsaken nu, vet vi inte. Nu blir det dosökning och vi börjar om med dag 1. 2år måste det gå utan kramper för att man ska ens diskutera dossänkning och kunna tro och hoppas på att epilepsin vuxit bort. Därav räkning åter från 1.

Det är fruktansvärt det som händer i Syrien, resten av världen och i Stockholm, men på något sätt kan man, på gott och ont, lägga ett rum mellan sig själv och allt det fruktansvärda men när det gäller den egna familjen, ens barn, då brister mina murar och världen känns mera skör än vanligt. Nu vet vi ju att Axel har sin diagnos men det finns inget jag hoppas mera på än att den skulle växa bort och att vi slapp dessa anfall. Det går inte att förbereda sig på dem och det är för jävligt att uppleva dem, men så ser vår vardag ut och vi måste hantera den.

Alicia var återigen en riktigt klippa, vår prinsessa Modig. Inte orolig förrän hon ser mig ledsen och då erbjuder hon sig att sitta bredvid så hon kan trösta mig. Älskade unge!

När man är så duktig när man inte ens är 5år då förtjänar man att få en lillasyster till Skrållan. 

Axel är fortsatt förkyld och nu dessutom med hög feber, hoppas detta går över snarast. Alicia har varit på dagis och påskpysslat och imorgon får man vara påskhäxa. Maken jobbade idag och jag var hemma med Axel. När det var dags att hämta Alicia hade Axel feber och jag ville inte utsätta honom för att behöva åka iväg och hämta Alicia. Som tur har man de bästa arbetskamraterna. Ett samtal och Alicia hämtas från dagis och kommer dessutom hem med glass till sig och lillebror. ❤ Tacksam till 1000 för hjälpen! 

Snart påsklov och då hoppas jag att vi kryar på oss och får må bra tillsammans och samla ny energi. 

Lämna en kommentar

Filed under Alicia, Axel, Epilepsi, Familj, Påsk, sjuk, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s